Kastar in handduken lite grann

Efter att ha försökt fundera lite i helgen - med hjälp av skön bastu med björkris och tillhörande dopp i sjön - bestämde jag mig för att lyssna mer på kroppen och inte försöka vara så jäkla duktig och pressa mig till något jag egentligen inte orkar. I morse ringde jag till mottagningen som har hand om mig och berättade att jag nog måste kapitulera inför mig själv och frågade om det gick att sjukskriva mig på halvtid från och med nu och inte från och med 1:a februari som var min ursprungliga plan. Självklart gick det bra. När man har papper på att man har njursvikt i stadium 5/5 är det kanske inte så mycket att orda om. Det största problemet har väl varit mig själv och min egen envisa vilja att inte vilja inse det. Så är det.

Ett spännande 2014!

Efter en katastrofal början på det nya året med matförgiftning efter en kinabuffé (här snackar vi fyrverkeri!) kan det här året bara bli bättre! 2014 är året som jag hoppas mycket på. Jag inser och känner att det först kommer att bli sämre. Jag känner mig tröttare, hängigare, mer svullen och allmänt påverkad av att mina njurar har mindre och mindre funktion, men jag hoppas också att det kommer ett ljus i tunneln inom en inte allt för avlägsen framtid.

Efter lite tjat och påtryckningar fick vi äntligen svar på hur läkarna resonerade kring donationen och operationen. Till min stora lycka funkade ju alla tre tilltänkta donatorer (syrran, maken, pappa) och efter att min läkare konfererat med läkarna i Uppsala kom de fram till att börja med att utreda min far som donator i första hand (syrran som nummer två och maken som nummer tre). Han har så smått påbörjat undersökningarna, och nästa vecka kommer några avgörande läkarbesök där de ska kolla hans njurfunktion. För att det ska bli en bra donation måste ju hans njurar vara så bra att han klarar sig med bara en. Vi får se hur det går. Som mottagare är min största oro att allt ska gå bra för honom och att det inte ska vara allt för påfrestande. Det är oundvikligt att man känner en stor tacksamhetsskuld. Överlag är det mycket känslor som inte alltid är jätteenkla att förhålla sig till. En gör så gott en kan!

Innan trettonhelgen var jag på en förberedande undersökning inför den kommande (skrämmande) dialysen. Under två timmar checkade man alla blodkärlen på mina armar med ultraljud för att sedan kunna bestämma vilken arm man ska använda vid dialysen. Det finns olika sorters dialys, bloddialys och påsdialys men jag har starkt motsatt mig påsdialysen och istället argumenterat för att få göra bloddialys på sjukhuset. Påsdialys sköter man själv hemma, var fjärde timma dygnet runt. Tack men nej tack. Förutom att det är en omöjlighet att sköta en sådan sak på mitt jobb känns det oerhört obehagligt att ständigt gå omkring med två liter dialysvätska i magen som ska filtreras genom bukhinnan. Jag kan säga att jag och min läkare inte har varit helt överens om detta, men jag tror hon insett att det inte är någon idé att försöka sig på några övertalningsförsök. Jag har läst på.

Jag jobbar mindre och mindre och planen har varit att fortsätta arbeta 75% januari ut och sedan gå ner på halvtid. Så här efter första arbetsveckan efter en längre ledighet är jag tröttare än någonsin, och har börjat tvivla en aning på det upplägget. Jag ska ta mig en funderare över helgen och försöka känna efter hur mycket jag mäktar med. Ibland kanske man måste kapitulera en aning (även om det inte riktigt är min stil).