Det här med mat - eller Hej hej formfranska och hur sjutton ska man hitta balansen i tillvaron?

Äta bör man annars dör man. Jo, så är det ju, men inte helt enkelt alla gånger. Som njursjuk med kostrestriktioner gäller det att tänka lite tvärtemot allt det nyttiga som man översköljs av i omvärlden. Inget LCHF här inte! Nä, här är det kolhydrater och fett som gäller. Mindre protein och mindre kalium. Proteinet är den enkla biten att hålla igen på. Istället för en hel fläskkotlett kan man ju äta en halv, eller helt enkelt byta ut "rent" kött till så mycket uppblandat kött som möjligt. När korvproducenterna skryter med att de har hög kötthalt i sina produkter är det sämre för mig. Ju mer mjölblandningar (och annat skitinnehåll) desto bättre. Köttfärsrätter med massa annat än kött är också bra. Ju mindre protein desto bättre! Kalium är svårare. Hur mycket är egentligen mycket och hur mycket är 100 gram broccoli jämfört med 100 gram färskpotatis eller avocado, hur mycket väger en näve jordgubbar? Så lite fibrer som möjligt (mer fibrer = mer kalium), så hejdå gott mörkt bröd och hej hej formfranska. Jag är så jävla trött på rostat bröd! (pardon my french!)

Alltså, när det nu är som det är och jag måste tänka på vad jag äter, så måste jag väl ändå vara tacksam för att det faktiskt går okej, även om jag är så in i bängen trött på kolhydrater. Det hjälper inte direkt att man matas (ha ha ha) med hur farligt det är med alla kolhydrater man ska dra ner på - speciellt de snabba (som jag ska äta), att man får cancer av att äta korv (från njursvikt till tarmcancer? kul, not!...). Att försöka leva nyttigt och ha en hälsosam livsstil när man käkar snabbmakaroner och kokkorv och "unnar" sig en frukt lite då och då. Jo, visst är jag tacksam för att det går okej, och det hade kunnat vara värre. Tack vare att jag försöker undvika att fuska har jag hittills sluppit ganska mycket illamående som annars är ganska karaktäristiskt för personer med min sjukdomsbild. Men, jag måste säga att det här inte är lätt. Trots att jag väl är en normalviktig person har jag sett mig själv som överviktig stora delar av mitt liv. Att ha en sned kroppsuppfattning är något som många brottas med, kvinnor som män. Att behöva tänka så mycket på vad jag äter hela tiden är inte något som direkt underlättar min tillvaro. Jag ska inte bara tänka på vad jag äter, utan även tänka på att hålla konditionen igång, träna så mycket jag orkar så att jag är stark inför operationen MEN jag får inte gå ner för mycket i vikt. Om kroppen ställs om på svält frigörs proteiner från musklerna och det det är lika illa som att jag äter för stora bitar av fläskkotletten. Det är här det blir en krock i huvudet på mig. Vågen visar minus, men den får inte visa för mycket minus. Min hjärna säger bra när kilon försvinner, men mina njurar säger nja, inte så bra. Här spelar det ingen roll hur smart och intelligent man är för övrigt. Rent intellektuellt kan jag berätta för mig själv hur dum jag är, men känslomässigt är en helt annan sak.

Det bästa med livet efter operationen, donationen, är att jag inte behöver tänka på vad jag stoppar i mig hela tiden. Jag kommer kunna äta helt normalt - och det jag längtar mest efter är inte onyttigheter som att kunna äta så mycket chips, pommes frites och choklad jag vill. Jag vill äta massor av mörkt bröd med keso och rödlök. Jag vill äta avocado, avocado och avocado. Jag vill kunna äta en stor bit lax utan att få dåligt samvete för att ha ätit för mycket. Och när jag ändå håller på, tar jag nog lite mer avocado som avslutning.