Piggelin!

Jag insåg idag att jag inte uppdaterat bloggen på över ett halvår! Jag får helt enkelt skylla på att jag äntligen är så pigg att jag prioriterat massa andra saker. Det är en fantastisk känsla att på sätt och vis känna att jag fått livet tillbaka! Det går knappt att komma ihåg hur trött och sliten jag var förra sommaren och hösten.



Fredagen den 3:e oktober 2014 rullades först min man och sedan jag in på operationssalen på Uppsala Akademiska sjukhus. Vi åkte till Uppsala med Jumbolansen från Örebro redan den 1:a oktober för att hinna med provtagningar och förberedelser innan det var dags att lägga sig under kniven. Dagarna innan var minst sagt förvirrade och röriga och jag kände mig allt annat än lugn. Förmodligen var det all nervositet, men det var också lite rörigt och oorganiserat med tider och undersökningar, var vi skulle vara, vilka tider osv. Vi sprang runt med små handskrivna lappar med vägbeskrivningar och åkte hit och dit och upp och ner i olika hissar för att komma till olika röntgenavdelningar och undersökningsrum. Kontrollmänniskan i mig tycker kanske att det hade kunnat vara enkelt att styra upp det på något enklare och mer förtroendeingivande sätt... Dessutom var det fullbelagt på avdelningen så första natten fick vi ta in på hotell. Inte oss emot, men när de även propsade på att vi skulle bo på hotell en bra bit från sjukhuset även natten innan operationen slog jag bakut. No way! Sent på eftermiddagen/kvällen fick vi till slut varsin sjukhussäng att bädda ner oss i (efter visst antal skrubbningar och tvättningar).

Trots allt snurr dagarna innan kände jag mig hyfsat lugn när det väl var dags. Jag fick vinka av maken i korridoren när han rullades ner en halvtimme innan mig och det kändes skönt!
Tydligen hade min nya finska supernjure börjat kissa efter 12 minuter vilket är helt normalt och okej och sedan var det fullt ös i kroppen. Lagom dimmig låg jag i lite halvdvala på uppvaket så pass länge att jag började bli rastlös. Jag fick inte åka tillbaka till avdelningen eftersom jag kissade för mycket (!) utan fick vänta till 23-tiden på kvällen innan det normaliserats lite.

Sammanlagt var jag i Uppsala ca 10 dagar innan jag muckade och fick åka hem. Första försöket att komma upp ur sängen slutade med att jag hyperventilerade i en papperspåse och inte blev det bättre att maken skuttade omkring som om inget hade hänt och triggade mig med att han minsann trodde att jag hade högre smärttröskel än så, ha ha. Men dagarna gick och det kändes bättre och bättre, även om jag gick som en ostbåge och bara orkade ta mig till hissen och tillbaka. Sjukgymnasten tvingade ut mig i trapphuset och sedan var det trappträning för hela slanten.

Jag är så tacksam att jag orkade hålla igång med promenader och lätt träning under tiden innan operationen. Trots att jag ansåg mig vara i hyfsad form var både kondition och muskler nere på noll efteråt. Benen var smala som pinnar och massa vätska verkade äntligen ha försvunnit, -5 kg på vågen i ett nafs, men inte kul att känna sig som en urvriden trasa och flåsa av att gå och hämta matbrickan längre ner i korridoren! Jag undrar lite hur det hade känts om jag inte hade orkat hålla igång något innan. Måste vara ännu svårare att återhämta sig!

Maken med sin goda fysik (Han som tränar ytterst sporadiskt fick frågan både en och två gånger om han elitidrottade eftersom han hade så fantastiskt bra värden!) fick åka hem efter fyra dagar. Väl hemma hade min mamma laddat med matlådor i frysen. Markservicen var fixad! När jag väl kom hem var han så pass igång att han kunde köra och hämta mig vid bussen. Jag kan lugnt säga att vi tillbringade den mesta delen av tiden framför teven, men tvingade oss ut på de två obligatoriska promenaderna om dagen. Första rundan var hemskt jobbig och tog en kvart att ta sig runt. När jag kollade upp hur långt vi hade hasat oss runt på den tiden visade det sig vara hela 500 meter! Snacka om att få börja om från början!

Maken med superfysiken började jobba efter en månad (!) och jag återhämtade mig sakta med säkert mer och mer. Mesta delen av tiden gick åt till att gå på kontroller tre gånger i veckan på Medicinmottagningen. Tydligen kom jag igång riktigt ordentligt och i kombination med att cortisonet gjorde mig enormt rastlös knallade jag och gick hur mycket som helst (De där 500 metrarna blev snabbt till kilometrar!). I och med det ökade min muskelmassa och kreatininet som mäter njurfunktionen steg och steg och steg. Läkarna skickade upp mig till Uppsala igen eftersom de nästan trodde det var en avstötning på gång, men jag var pigg som en mört och kände mig inte så jätteorolig. Tack och lov var det bara pga alla mina promenader värdena hade stigit, så ingen fara på taket!

I januari var det tänkt att jag skulle börja jobba halvtid igen och jag såg verkligen fram emot det! Jag var ju som sagt riktigt pigg och full av energi, men immunförsvaret är nedsatt tack vare alla mediciner så jag fick inte träffa för mycket folk. Precis när jag skulle börja jobba däckade jag i en dunderförkylning med hög feber. Genast blev det massa tester igen så att det inte inte skulle vara någon infektion, men det visade sig vara ett litet RS-virus och jag fick skjuta på min jobbstart en vecka till.

Det är så skönt att vara tillbaka i vanliga rutiner igen! Visst har det varit skönt att vara hemma och skönt att ha jobbat halvtid och kunna skämma bort make och barn med att middagen står på bordet när de kommit hem från jobb och skola, men att känna att jag har ork att både jobba heltid och att orka laga mat, ta hand om tvätten, skjutsa barn och att orka börja träna så smått igen UTAN att behöva sova minst en timme varje dag. Det är himmelskt!

Det är också fantastiskt skönt att orka träna igen och äntligen har jag vågat mig tillbaka till bassängen. Det går inte fort, men det går framåt och det är fantastiskt kul! Min syster som är med i Örebro AIK (löpning och triathlon) tipsade mig om simträningarna i klubbens regi och eftersom det är ganska trist att ligga och kajka fram och tillbaka själv så hakade jag på - jag som inte simtränat "på riktigt" sedan slutet av 1980-talet! Nästa grej att testa är att våga sig ut i spåret och lufsa lite. Bor man granne med Karlslundsskogen som vi gör finns det ju egentligen inga ursäkter!