I väntans tider...

Här händer det inte mycket. Vi bara väntar. Jag är inte så bra på vänta. Man kan lugnt säga att tålamod inte är min bästa gren. Det är ganska frustrerande att inte kunna påverka sin situation på något sätt. Det enda som finns att göra är att fortsätta äta tråkig mat, vila, hålla mig i så god form jag kan och VÄNTA.  Det hade varit lite enklare om jag visste hur lång tid jag skulle vänta och om jag visste vad jag väntar på. För tillfället vet jag ju inte om jag väntar på en transplantation i första hand eller om jag väntar på att sätta igång med dialys - eller kanske väntar jag på båda två? Om min pappas utredning går i stöpet måste vi invänta en utredning till, av näste man till rakning, min syster. Om så blir fallet är dialys oundvikligt. Om det blir min pappas njure går godkänt kan det gå utan dialys, men det hänger lite på hur fort det går. Vad jag förstår så görs inga njurtransplantationer under sommaren på Akademiska i Uppsala. Det kan bli så att det blir godkänt för operation, men att vi ändå måste vänta till hösten.

Det är lite som att vänta på barn. Som ofrivilligt barnlös i över tre år är det ju inte som jag inte upplevt väntan förut. Då väntade och väntade vi och visste inte hur länge vi skulle behöva vänta eller på vem och vad vi väntade. Efter lång väntan blev jag äntligen gravid och då satte ju nästa väntetid igång, väntan på att barnet skulle födas. Lite så är det just nu. Att vänta på en ny njure är lite som att vänta på en bebis. Man vet på ett ungefär vad som kommer att hända, men det är ganska svårt att förbereda sig mentalt för egentligen har man ingen aning vad det är man väntar på eller hur det ska komma att bli. När det till slut låg ett barn i magen kunde jag knappt föreställa mig längre fram än till förlossningen. Allt fokus låg på det. Nu väntar jag på en ny njure. Allt fokus ligger på att fixa själva transplantationen. Vad som händer därefter vågar jag inte tänka på än.